Den svenska uppdelningen av filosofi är befängd

Etik är ett av mina forskningsområden, men jag har aldrig läst en kurs i ämnet. Jag tog min fil kand i Lund, som liksom nästan alla andra universitet i Sverige delar upp filosofiutbildningen i två separata program. Antingen lär man sig etik, estetik, religionsfilosofi och politisk filosofi (”praktisk” filosofi), eller metafysik, kunskapsteori, vetenskapsteori, språkfilosofi, logik och medvetandefilosofi (”teoretisk” filosofi).

Jag valde det senare alternativet, och när jag kom till USA för att magistrera och doktorera kände jag genast av att jag var sämre förberedd än mina kursare, både amerikanerna och de andra utlänningarna. Många av de grundläggande texterna i etik kom jag att läsa först när jag var tvungen att lära ut dem.

Jag vet inget annat land förutom Sverige som delar upp filosofiutbildningen på detta sätt. Etikern Włodek Rabinowicz, professor emeritus i Lund, härleder det svenska upplägget till Tysklands inflytande på svensk filosofi. Kant skrev först Kritik av rena förnuftet och behandlade sedan det praktiska förnuftet (som kristalliseras i det berömda kategoriska imperativet) i andra verk. Och enligt Rabinowicz tjänade uppdelningen länge den svenska akademiska filosofin väl såtillvida att den säkrade två professurer (motsvarande dagens ”chair”) till varje svensk filosofi-institution, en i praktisk och en i teoretisk.

Jag vet inget annat land förutom Sverige som delar upp filosofiutbildningen på detta sätt.

Det stämmer förstås att indelningen i det praktiska och det teoretiska återfinns i filosofihistorien. Inte bara Kant utan också Aristoteles behandlade metafysik och moral i olika verk. Men detta innebar inte för dem att en filosof som främst intresserar sig för till exempel kunskapsteori inte också måste känna till grundläggande moralfilosofi. Och för många tänkare hänger förståelsen av det teoretiska och det praktiska ihop.

Leibniz utformade sin metafysik efter antagandet att Gud skapat den bästa av världar. Hans världsbeskrivning bygger alltså på en etisk övertygelse – det deskriptiva förutsätter här det normativa.

Man kan också nämna Platons kunskapsteori som ponerar de berömda Idéerna, vilka enligt de flesta tolkningar inte är abstrakta begrepp som kan definieras i ord, utan bilder man ser för den inre blicken. Den som läst estetik har lättare att begripa och beskriva vad detta betyder – och utveckla det. Och hur skulle man kunna behandla ett fenomen som propaganda utan att koppla ihop kunskapsteori och språkfilosofi med politisk filosofi?

Bengt Hansson, professor emeritus i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, anser att uppdelningen är ”fånig”. Hans egen forskning har till stor del rört ett ämne där en metafysisk fråga (huruvida världen är deterministisk) och en etisk (hur vi tar beslut, och huruvida vi kan ställas till svars för våra handlingar) är sammankopplade. Men han tror inte det finns någon motivation för forskare att upphäva åtskillnaden. Tvärtom skulle en sammanslagning sannolikt innebära färre lärartjänster, särskilt inom den praktiska filosofin som ju omfattar färre ämnen än den teoretiska.

Mot bakgrund av mina erfarenheter som forskare och lektor utomlands, och den bredare utbildning jag fick som masterstudent (inte minst i filosofins historia), ter sig åtskillnaden inte bara fånig utan befängd. För mig står det också klart att den går hand i hand med två andra problematiska egenheter i den svenska akademiska filosofin. Jag tänker på historielösheten och den nästan totala dominansen av den ”analytiska” filosofin, en tradition som inte är mycket mer än hundra år gammal och där man oftast fokuserar snävt på enskilda frågor snarare än måla upp en holistisk världsbild.

Inom den ”kontinentala” filosofin (tänk Hegel, Nietzsche, Heidegger, Irigaray), som är stor i resten av Europa men även ges plats i USA, skulle en dylik uppdelning inte kunna upprätthållas. Och mycket riktigt: den enda institution i Sverige där man ägnar sig åt kontinental filosofi – Södertörn – samlar alla ämnen i ett enda program. Umeå är ett undantag: trots att man håller sig till den analytiska traditionen insåg man för 15 år sedan att en blandad utbildning är bättre.

Vad tycker då yngre generationer, som tidigt fått kontakt med studenter från andra länder, om uppdelningen? Lundadoktoranden Anton Emilsson är liksom jag kritisk. Emilsson noterar till exempel att svenska forskare i etik som inte är bevandrade inom språkfilosofi går miste om begreppsliga verktyg och ramverk som utvecklats inom det området och som kan vara användbara i vissa etiska frågor. I bästa fall, konstaterar han, gör åtskillnaden av de två ämnesområdena att forskare slösar tid och energi på att återuppfinna hjulet.

I bästa fall, konstaterar han, gör åtskillnaden av de två ämnesområdena att forskare slösar tid och energi på att återuppfinna hjulet.

Uppdelningen av filosofin speglar det faktum att all svensk grundutbildning är mer specialiserad och strömlinjeformad än i, säg, USA. Amerikanska studenter söker inte in på ett ämne som de ägnar sig åt under halva studietiden; de söker in på ett universitet, och skriver sen in sig på fyra kurser varje termin. Medan jag under tre terminer följde exakt samma kursplan som alla andra som kommit in på teoretisk filosofi kan en amerikansk student under en enda termin ta en kurs i Aristoteles etik, en i viktoriansk litteratur, en i antropologisk metodologi, och en i mikrobiologi.

De amerikanska universiteten begränsar detta gott-och-blandat-system genom att ställa vissa grundläggande krav. Det kan till exempel handla om att varje student under studietiden förutom x antal kurser i sitt huvudämne även måste läsa ett främmande språk, ta minst två kurser vardera i humaniora, samhällsvetenskap, och naturvetenskap, och att minst två av deras kurser räknas till dem som lär ut kvantitativt tänkande respektive skrivande.

Den svenska specialiseringen tycks mig befogad inom naturvetenskap och yrkesprogrammen. Det är olyckligt att amerikanska studenter som vill bli läkare först måste allmänbilda sig i fyra år innan de kan ge sig in på det femåriga medicinprogrammet. Men inom humaniora är det annorlunda. Där torde variation inte vara något problem utan en fördel, och den individuelle studentens intressen ges större vikt. Inte heller tror jag att en snävt fokuserad utbildning inom humaniora blir djupare bara för att den låter en gå ”djupare in” i ett givet ämne. Förståelsen för filosofi berikas av kunskap om litteraturhistoria, precis som att språkfilosofi kan ge en djupare förståelse av etik, som Emilsson poängterade.

Det lär inte vara aktuellt för Sveriges universitetssystem att konvertera till den amerikanska modellen där studenter utformar sin egen multidisciplinära utbildning. Men denna modell pekar på ett möjligt sätt att integrera filosofiprogrammen utan att institutionerna nödvändigtvis förlorar tjänster. Ett enat filosofiprogram skulle kunna börja med en terminslång introduktion i de olika filosofiska ämnesområdena för att sedan låta studenterna välja mellan ett antal delkurser, rimligen med krav på viss spridning i fråga om ämnesområde.

Ett enat filosofiprogram skulle kunna börja med en terminslång introduktion i de olika filosofiska ämnesområdena...

Filosofin, brukar man säga, kan reflektera över sina egna grunder utan att därmed bli ett annat ämne. Men detta är bara halva sanningen. Den andra halvan är att varje filosof med självaktning måste reflektera över grunderna till sina teorier och det han eller hon håller på med.

Kunskapsteoretikern kan propsa på att fakta och värderingar tillhör vitt skilda sfärer, och att man inte kan härleda normer om hur människor bör handla ur fakta om hur världen är beskaffad. Men vederbörande måste också betänka att själva begreppet ”fakta” är värdeladdat. Den som tror att det finns objektiva fakta tycker att alla ska tro på dessa.

Sokrates och Platon brydde sig om kunskap därför att de tyckte ovetskap var ofrihet. För att kunna förstå och utvärdera denna filosofins grundtanke måste man reflektera en hel del över vad både kunskap och frihet är. Detta är inte något de flesta svenska filosofiutbildningar låter sina studenter göra.