Hur i hela friden ändrar vi samhällets inställning till EU-val?

En gång bråkade jag och en italiensk professor med varandra. Vi kunde helt enkelt inte komma överens. ”Det där är inget leende”, sa min italienska kollega”. ”Jo, men visst är det det”, svarade jag. ”Du ser väl att han ler?”, fortsatte jag enträget. ”Det där är kanske ett leende i Sverige”, svarade han, ”men inte i Italien”.

Sådana här diskussioner hamnar man lätt i när man gör komparativ forskning. I det här fallet handlade det om att försöka bedöma politikers ansiktsuttryck på valaffischer i olika EU-länder inför EU-valet 2014. Där satt vi och försökte reda ut varför vi inte hade kategoriserat politikernas leenden på samma sätt. Jag tyckte att Liberalernas partiledare log lite avmätt, medan ett sådant ansiktsuttryck inte bedömdes att överhuvudtaget kvala in som ett leende i den italienske professorns världsbild.

Det där är kanske ett leende i Sverige, men inte i Italien.

Att göra komparativ forskning är både spännande och svårt. Det är ett kraftfullt verktyg eftersom vi ser oss själva bättre genom att titta på andra. Jämförelser avslöjar att det som verkar normalt kanske inte är det. Jämförelser ifrågasätter det självklara. Men avvägningar och att hitta vad som är likvärdigt och jämförbart är en utmaning. Som det här med ansiktsuttryck då. Och klädstilar. När professor Novelli och jag kommit överens om vad som egentligen var ett leende och kategoriserat alla valaffischerna visade analyserna att det fanns stora likheter mellan EU-länderna.

Den mest dominanta stilen över hela EU visade sig vara en leende politiker med informell klädstil. Visst fanns det de som med allvarlig min klädde sig i kostym och slips eller dräkt. Men de var i minoritet. Men det mest intressanta var att vi också hittade systematiska skillnader. Allt annat lika var en stram min och strikt klädstil vanligare i Östeuropa medan leenden och informella kläder var mer frekvent bland politiker från gröna partier. Dessutom log kvinnor oftare än män.

...leenden och informella kläder var mer frekvent bland politiker från gröna partier. Dessutom log kvinnor oftare än män.

Analyserna vi gjort visar att EU-valet ger en stor möjlighet för forskare som undersöker valrörelser. De nationella valrörelserna är givetvis intressanta, men studier av enskilda länder har sina begränsningar. Det är trots allt bara analyser av valrörelser i ett enda land. Men i EU-valet kan valrörelser i 27 länder jämföras, vilket gör att det går att dra slutsatser om vad som är generella mekanismer kontra länderspecifika.

Men tyvärr är EU-val så kallade ”andra rangens val”. Med det menas att varken partier, nyhetsmedier eller väljare är särskilt intresserade. Partierna satsar mindre pengar, medierna taggar inte upp som inför riksdagsval och väljarna bryr sig inte lika mycket. Röstandet är väsentligt lägre än i nationella val.

Inte heller de som sitter på pengarna tycker EU-val är så där värst intressanta.

Det här verkar också smitta av sig på forskarvärlden. EU-valen ses även som lite tråkiga bland forskarna, detta trots att möjligheterna att få mer generell kunskap om valrörelsers mekanismer är större än i analyser av nationella val. Ytterligare en aspekt är att det också verkar vara svårare att skaffa forskningsfinansering. Inte heller de som sitter på pengarna tycker EU-val är så där värst intressanta.

Så givet att min analys är riktig – att EU-valen är mer relevanta än nationella val för att skaffa oss generell (och specifik) kunskap om valrörelser – är frågan hur i hela friden vi ändrar samhällets inställning till EU-val. För det kan väl vi forskare knappast gör något åt? Eller kan vi?

Läs också i Curie:

Sakfrågor får större genomslag i EU-valet (Curie)

Matematiker räknar på valsystemet (Curie)